En blogg av Magnus och Sophy – Världen enligt oss


Mitt första gig tack vare ränderna

Vi har kommit i kontakt med bildningsförbundet NBV som på något sätt vill börja samarbeta. De har beställt ett visningspaket och kommer bl.a. visa HOME under deras konsultträff i Örebro den 10 november. Här har jag också precis blivit inbjuden att berätta om vårt arbete, och även om min resa från självskadebeteende till engagemang för planeten. Något som jag länge har velat börja prata om, men har prioriterat bort pga tidsbrist. Men då vårt flow bara verkar fortsätta så fixas det ju av sig själv nu :)


Min resa:
Jag har ca 200 synliga ärr på min kropp, som jag har åstadkommit själv. På vissa delar av min kropp ser jag ut lite som en zebra. Därav namnet zebrabarn, som jag förut brukade kalla såna som jag.

Under fem års tid skar jag mig själv för att det gjorde alldeles för ont att leva i den här världen. Allting jag tog in måste på något sätt få komma ut och att skära mig var ett av mina sätt att göra det på. Just då var det ett rent helvete, och ett beroende, men idag är jag väldigt tacksam för mina ärr och jag ser på dem med kärlek. Jag är väldigt glad för att jag är en öppen och kännande människa och jag är glad över att jag kände att jag inte passade in i världen, och att jag inte kunde kompromissa och gå med på de vanliga reglerna och normerna som fanns och finns. Jag är glad för att jag grät öppet och ärligt istället för att skratta falskt och osäkert.

Men just då tyckte jag inte om mig själv, för jag trodde att det var mig det var fel på. Jag hade inte fattat då det jag vet nu, att det är världen, samhället, systemet som är skevt och får människor att blöda och skada sig själva.

Jag har länge känt att jag ska börja komma ut och föreläsa om detta. Inte om ett självskadebeteende som ska medicineras och tystas ner och för att tvinga på dem som skadar sig själva att bli ”normala”, utan snarare för att få dem att förstå att det är dom som är dom normala. Eller åtminstone att dom är fantastiska som är så kännande människor så att dom är tvungna att skära sig själva, samtidigt som andra bara rusar på och låtsas och tror att världen är perfekt (eller skiter i att den inte är det).

Idag finns det undersökningar som pekar på att var femte tjej och var tioende kille i 9:an någon gång har skurit sig. Och jag vill få föräldrar och andra vuxna att förstå, att sättet vi lever på på allvar skadar våra barn och unga. Det självskadebeteende som så många unga är i idag är egentligen minimalt om man jämför med det kollektiva självskadebeteende som gemene man sysslar med, men som är helt accepterat: Vi håller på och sakta men säkert förintar vår egen existens på jorden. Vi konsumerar, käkar kött, åker på chartersemestrar och gör allt för att stilla våra egna kortsiktiga behov, trots att detta får katastrofala följder för planeten. Som gör att ofantligt många människor redan idag drabbas av naturkatastrofer till följd av klimatförändringar. Som, inom en inte alltför långtborta framtid, även kommer att drabba oss i väst. Som gör att Amatheus och andra barn i hans ålder kommer få käka naturkatastrofer som vardagsmat när de blir lite äldre. Och fortsätter graderna sen att stiga, vilket är ganska troligt om vi fortsätter som vi gör idag, så blir det rätt kört för oss människor.

När man är en öppen, kännande människa, som fler och fler barn och unga är idag, då gör det faktiskt ont att se och veta allt detta. Det gör ont att höra om barn som säljs som slavar till chokladindustrin (för att vi vill ha billig choklad på fredagskvällarna), att orangutangerna utrotas för att vi vill ha billig palmolja i våra produkter, det gör ont att höra om översvämningar i Pakistan, det gör ont att höra om massvält i Niger, hur människor blir misshandlade, mördade och våldtagna, hur kycklingar mals ner levande i köttkvarnar o.s.v. I mig gör det rent fysiskt ont i min egen kropp. För jag kan inte stänga av detta (och hoppas att jag aldrig nånsin kommer kunna det).

Svaret på detta är inte att inte låta barn och unga se allt detta, eller att lura dem till att tro att allt är perfekt. Det enda rätta svaret, som skulle göra det mindre smärtsamt för oss, är att göra något åt det. För det som gör ondast är inte att allt detta sker, utan den största smärtan kommer ifrån att det är så få människor i ens omgivning som gör något åt det.

Hur kan man då, som en öppen och kännande människa, vilja leva i den här världen? När så mycket orättvisor sker, men ändå bryr sig grannarna och de närmsta mer om heminredning, de senaste skvallret, de senaste prylarna. Som om tidningsrubrikerna bara är påhittade, som om människorna som drabbas inte är riktiga, eller viktiga.
Klart att man söker sig utanför detta. Eller klart att det gör så ont så man är tvungen att sätta sig där och skära sig själv tills paniken så småningom försvinner. Och klart att man som ung hatar sig själv, för det gör så ont och man passar inte in. Och ”varför kan jag inte vara som alla andra, jag är så värdelös, jag är värd all smärta, det är mitt eget fel, jag klarar inte av det här…” Och skärandet blir en ventil ut. För en liten stund flyttas fokus och man glömmer resten av världen. För en liten stund tystnar paniken, och skriken från alla människor som så desperat behöver vår hjälp men som vi inte ger fastän vi kan.

Har man kraften att skära sig själv, då har man hur mycket kraft som helst.
En människa räddade livet på mig när han i princip sa: ”Det är inte dig det är fel på, det är världen. Vad vill du göra åt det?” För mig upphörde mitt destruktiva beteende när jag äntligen fick en kanal där jag fick börja fixa till världen, börja reparera allt det som var trasigt. Allt det som jag visste att var fel men inte tidigare visste hur jag skulle laga.

Från att känna mig värdelös blev jag värdefull, jag blev en resurs. Det gjorde skillnad att jag fanns. För med all den kunskap jag hade, och med all den medkänsla jag bar med mig, så kunde jag verkligen förändra. Jag vet hur det är att leva i ett helvete och jag ville göra allt för att inte andra skulle behöva leva där. För när det gör ont i andra, gör det ont i mig. Något som är väldigt väldigt naturligt, i allra högsta grad helt normalt och ett väldigt sunt beteende.

/Sophy



Korr, korr, korr…
augusti 9, 2010, 8:32 e m
Filed under: Av Sophy, Familjeliv, Heroes of Today, Hjältar, klimatarbete, Tidningen, Vara sig själv

Sitter och är ofokuserad och ska börja med första omgången korr i alla layoutade sidor. Det är extremt mycket korr när man gör tidning, i alla fall när jag gör det. Först korrläsa alla texter en gång innan de skickas iväg till formgivarna, sen göra en korr runda när man fått tillbaka allting någolunda så som det ska va. Komma på bildtexter, kolla om några rubriker sak ändras, citat skrivas om, något man tycker är konstigt i texten, formuleringar och sånt. Sedan när man får tillbaka det så gott som helt färdigt, läsa igenom allt supernoga igen. Kolla varenda litet stavat ord, kolla att fotografers namn står på rätt ställen vid foton, kolla att det inte är ett mellanrum för mycket, ett kommatecken för lite osv.

Tidningen ska skickas till tryck nästa onsdag, så jag är på korr-runda nr2 nu. Fixa bildtexter, se att rubriker flyter, kolla om några konstiga grejer har smygit sig in. Magnus sitter och går igenom varenda bild som finns i tidningen och kollar upplösningen, att de verkligen håller att göra så stora som de just nu är satta i tidningen. Att det inte blir grynigt och pixligt eller att vi när vi väl skickat iväg det till tryckeriet får tillbaka att några bilder inte håller och sen behöver komma på nödlösningar.

Så det är slutspurt nu och många beslut som ska tas. Hur ska loggan på framsidan se ut? HEROES of Today. Vad går hem, vad tycker folk om? Vad ska vi ha för bild på framsidan? Flyter allt i tidningen, är det bra balans. Har vi gjort allt så det ska inspirera människor till tusen, utan att det blir för mycket eller för lite?

Tidningen ska tryckas i 20 000ex. Vi satsar ofantligt mycket pengar som vi inte i nuläget har. Det är så viktigt att det blir bra och går hem hos de som ska läsa den. Så viktigt att det blir bra. Våra formgivare är fantastiskt duktiga och det kommer bli supersnyggt, men det är alltid läskigt att fatta de här besluten. För i efterhand går det ju inte att korrigera.

Sa tidigare till Magnus att vi ju egentligen är helt galna. Vi gör det här men vi har ju ingen aning egentligen hur man gör. Jag har aldrig gått en skrivarkurs men jag har nu satt ihop ett 84-sidigt magasin där jag skrivit det mesta materialet själv. Jag har inte koll på den senaste layouten inom magasinvärlden, jag har inte koll på exakt vad som går hem hos unga människor i dagens gymnasium och det är tusen andra saker jag inte har koll på. Men det känns jäkligt bra och jag tror att både jag och Magnus kommer vara mäkta stolta när vi bär in de där 3,9 tonnen tidningarna i lägenheten i Järna den 30 augusti.

Jag tror det kommer bli en supertidning. ”Heroes of Today – Magasinet om nya tidens hjältar”, finns snart i en butik eller skola nära dig. :)

/Sophy



”Vi vill berätta om det vi gör”
maj 4, 2010, 5:10 e m
Filed under: Av Magnus, Hjältar, HOME-projektet, Vara sig själv

En annan sak som det pratades om på mötet igår var att det inte längre räcker att själv göra bra saker. Utan för att för en förändring ska ske så behöver vi påverka andra. Berätta om allt bra, de förändringar som sker, de bra produkter som finns som faktiskt gör en skillnad. Påverka de som är omkring oss, våra kunder, våra samarbetspartners, våra vänner vår familj kanske till och med den som sitter bredvid oss på tunnelbanan/bussen. Att våga vara ett föredöme eller bara ta ställning inför andra.

– ”Om vi hjälper er så vill vi inte bara att vår logga ska exponeras, vi vill berätta om det vi gör”.

Så otroligt skönt att höra det från företag. Hade ett liknande möte med företaget Eniro för att tag sedan då de uttryckte samma sak. Att de ville berätta om sin ”klimat”-satsning och inte bara finnas med i vårt positiva sammanhang.

Tror det finns många företag som har bra strategier vad det gäller CSR som de borde berätta om. Att det tas massa bra initiativ men som företagen väljer att inte berätta om då de är rädda för kritik.

– Jojo, den förändringen var ju bra men se allt annat dåligt ni faktiskt fortfarande gör.

Min dröm är att hitta 10 företag till Globen som väljer att kommunicera det de faktiskt gör och på det sättet få med sig och inspirera många många andra.

/Magnus



Deppdag-Peppdag

Idag har varit en knäckdag, en deppdag, fast Magnus tycker det blev en peppdag på slutet. Och det är lätt att bli depp, fast nu känner jag mig också mer pepp än på flera dagar. Vill bara gå frammåt.

Vi har inga pengar. Vi har verkligen inga pengar, inte ens liiiite liiiite som Amatheus säger ibland när han vill ha lite till av nånting gott…. :) Vi har inte haft någon ordentlig inkomst på över ett år. Vi har gett allt och lånat och lånat och lånat av släkt och vänner för att kunna göra detta för att vi tror att det verkligen gör en skillnad. Nu kan vi inte låna mer och vi får inga ”riktiga” lån eftersom vi inte har några ”riktiga” jobb = sådana jobb som i dagsläget ger pengar men inte alltid en bättre värld.

För ca en månad sen var jag och Magnus på Arbetsförmedlingen i Södertälje för att skriva in mig. Tänkte i ett desperat försök att det kanske skulle gå att få in liiiite liiiite pengar därifrån under tiden, men man måste ju varit registrerad som arbetssökande i ett halvår för att få något stöd. Det lustiga var att jag inte ens fick skriva in mig ordentligt, för att det jag kan och jobbar med kräver utbildning på papper som jag inte har. Sånt som skribent, journalist, projektledare och konferencier som jag kan och är. Den enda utbildning jag har är högstadiet, två månader i gymnasiet innan jag försökte ta livet av mig och livets skola, vilket har givit och lärt mig enormt mycket, men inte enligt arbetsförmedlingen :) Så precis när jag står där och är lite halvknäckt över att inte få finnas som jag är så ringer Magnus telefon och han har ett långt samtal på engelska inne på arbetsförmedlingen. Det visades sig vara en av de högsta cheferna på Universal Pictures kontor i London som undrar om ”vår organisation” även har kontor i London och Australien eftersom de har önskemål att köra vår kampanj där också! Och det är ju detta som är det charmiga och vackra och fina i alltihopa och det är ofta så. Även när vi gjorde kampanjen på Åland, att människor tror att det är en stor organisation eller förening som ligger bakom det vi gör och vill göra, eftersom det vi gjort och vill är så pass avancerat. Men det är ju bara vi, två föräldrar som står på arbetsförmedlingen utan pengar :)

Men det är där vi VILL vara, det vi VILL göra. Det är på rätt nivå och det enda som känns som en tillräckligt hög nivå för varför satsa på något annat än det som verkligen verkligen gör en skillnad som är tillräcklig för alla miljontals barn som redan idag drabbas av klimatförändringar. Och även om det inte går, även om vi inte får ihop det, så ÄR det värt ALLT att försöka göra det. För jag VILL förändra världen och jag BEHÖVER göra det NU. Och egentligen har jag inget val, för det är det enda jag KAN göra. Jag kan om jag vill, jag vill så jag kan.

Så det som har varit den deppdag över att inte veta hur betala hyran, ha råd att ta pendeltåget in till Stockholm eller köpa all den fantastiska ekologiska veganska maten som Amatheus vill ha ÄR egentligen en peppdag. För vi lägger om strategin och ändrar och ändrar ända tills vi går i mål och vi SKA ta in de där sponsorerna så vi kan visa HOME i Globen den 1 september och vi SKA börja göra en helt fantastiskt inspirerande bubblande tidning nästa vecka och vi SKA göra 10:10 brett i Sverige och vi SKA satsa allt och skjuta allting annat åt sidan ett tag till.

För jag tror faktiskt fortfarande på en värld där allting är möjligt och jag tror på en värld där jag får finnas och för Amatheus skull ska jag göra liiiiite liiiiite och mycket till!



Mitt rätta element
april 11, 2010, 3:12 e m
Filed under: Av Sophy, Film, HOME-projektet, Musik, Vara sig själv, Världen

Älskar att se människor när de är i sitt rätta element. Människor som är där det är meningen att de ska vara strålar, lyser, skiner och berör alla som kommer i kontakt med dem. För någon vecka sen råkade jag se på Skavlan på TV när han intervjuade den norska kvinnan som ska vara konferencier på Eurovisionsfestivalen i Oslo. Tydligen var hon en kvinna som ibland kan få ångest och inte alltid mått så bra. Hon fick frågan om hon då inte var nervös för att stå inför alla de miljontals och åter miljoner människor som sitter i sina stugor och tittar på programmet. Hon svarade då ungefär att det kan vara väldigt jobbigt att gå ut ibland, prata i telefon eller prata med någon på posten, men när hon ställer sig på scen så blir hon lugn.

Jag pratade om det här med en vän igår, och hur det är exakt likadant för mig. Jag har dock inte stått inför flera miljoner människor, men när jag står och inspirerar från scen, säger det som behöver sägas och har människor som lyssnar, då är jag där jag ska vara. Då är jag lugn. För jag vet att världen är på väg mot rätt väg. Att ha ett samtal på tu man hand med någon, umgås med ”nästan”-vänner eller ringa ett vanligt telefonsamtal till någon jag inte känner (eller känner) kan i min värld vara jobbigt ibland. För det är som att jag inte förstår meningen med det. Men när jag kliver upp på scen och det står några tusen eller hundra där och lyssnar. Då kan jag leka och vara naturlig och helt mig själv. Då är min värld på rätt väg.

Vi håller på och planerar Globen nu. Skickar ut brev till några svenska artister för att se om dom vill vara med och uppträda på Sveriges största biovisning den 1 september. Jag vill verkligen att detta ska bli av. Jag vill stå där inför ett fullsatt Globen och presentera den här filmen. Jag vill berätta det som filmen berättar; Att vi bor på en otroligt vacker planet, som vi fått SÅ mycket ifrån och att den är värd att ta hand om. För det är den enda planet vi har. Och att vi, människor djur och natur, är värda att få finnas kvar.

Det skulle vara lagom för mig. Det skulle göra mig lugn.

/S

Nedan video med Laleh i sitt rätta element.