En blogg av Magnus och Sophy – Världen enligt oss


Krönika om självskadebeteende i Metro
maj 10, 2012, 8:37 f m
Filed under: Av Sophy, Självskadebeteende, Vara sig själv, Världen

(Inlägget är även publicerat i Sophy’s nya blogg sophyelevall.se)

Igår var det en fantastisk krönika av Hillevi Wahl i Metro. Eller den var hemsk, hjärtskärande och fick mig att gråta på tunnelbanan, men jag blev också tacksam över att sånt skrivs i Metro. Även om jag önskar att det inte skulle behöva skrivas om, för jag önskar att det den handlade om inte skulle behöva ske.

Rubriken var ”Självskadesex vanligt bland unga” och handlade om just detta. Att det är så svårt att prata om det fast det är så vanligt. Att nästan två elever per högstadie- eller gymnasieklass har använt sig av sex för att avsiktligt göra sig själv illa.

Så här skriver hon också:
”På sajten Intetillsalu.se berättar tjejer och killar om varför. Om att vara duktiga flickan på utsidan, men ha djupa sår på insidan. Om att känna att kroppen är värdelös. Om att försöka hantera ångesten, ta tillbaka makten. Om att bara skapa ännu mer ångest. Om att söka bekräftelse, om längtan om att få höra att man är vacker, att man duger. Om vilsenhet och drömmar och om att göra något så onämnbart, så skamligt att ingen vågar se eller fråga. Om att känna sig död i själen. Om tomhet och
ensamhet.”

Och det skär enda in i själen på mig. Dels för jag så väl kommer ihåg hur det var. Jag använde mig inte av sex, jag skar mig istället, men ångesten var den samma. Och det gör så otroligt ont för att jag vet att det är så många som känner så just nu. Och samtidigt som jag är tacksam för att det inte är så för mig längre så känner jag att jag på något sätt måste göra allt för att försöka förändra det för andra. Hur kan jag göra annat?

Jag vill ta dom här människorna och säga att det inte är dem de är fel på. Det är inte dom som är trasiga och behöver fixas, det är det här samhället som är trasigt. Och dom ÄR redan vackra, så otroligt vackra, för dom  k ä n n e r. Dom stänger inte av. Dom (jag tidigare) gör allt för att på något sätt klara av det här systemet, rätta in sig i linjen, men det bara GÅR INTE. Och det GÖR så ont att leva. HUR ska man kunna, vilja leva i den här världen, den här omänskliga, empatilösa världen, där vi ska nicka och säga ja och klara allt som någon kommit på att man ska klara av? Och man måste straffa sig själv, bedöva sig själv, fokusera på att skada sig, på smärtan, i alla fall för en liten liten stund för att överleva. Tömma sig själv på skriket.

Som jag brukade säga förut: ”Jag skär mig inte för att dö, jag skär mig för att överleva”.

Nu, tio år senare vet jag att den här världen också är vacker. Att det finns så många vackra människor, så många som bryr sig om varandra, andra, som brytt sig om mig, och den här världen. Så många som kämpar och gör allt dom kan för att försöka få till en förändring, så att alla ska få leva och få vara så som dom är. Jag vet att jag är bra, att jag är en fantastisk människa. Jag går inta att placera in i någon färdiggjord mall och har svårt att funka i systemet, men får jag göra det jag tycker om och det jag är här för att göra så kan jag göra underverk. Och det är om detta jag på något sätt måste få berätta om. Komma ut med. Och jag vet att jag kan, på något sätt. Jag vet inte riktigt hur, bara att jag måste och vill av hela mitt hjärta.

För så länge det gör ont i dig så gör det också ont i mig. Och ingen ska behöva ha så ont så att den skadar sig själv.

Kram
Sophy

Hela krönikan i Metro går att läsa här.

Annonser


Sophy på förstasida


I lördags var Sophy på förstasidan i Ålandstidningen. Ett reportage av Liz Lindvall om engagemang och relation till naturen. Läs tidningen digitalt här eller se de olika sidorna separat nedan.

/Magnus



Vem ska anpassas?
januari 24, 2011, 8:42 e m
Filed under: Av Sophy, Barnpedagogik, Familjeliv, Hjältar, Självskadebeteende, Vara sig själv

Hittade en video på facebook idag som jag tyckte var fantastisk och grät av lättnad när jag såg.

(Vet inte hur man fixar just nu så att filmen blir mindre, så den får plats i bloggen, så det är bäst att dubbelklicka på den så man kommer till youtube så man slipper se den ”beskuren”)

Tydligen kommer den här videon på något sätt från Scientologerna, vilka jag verkligen inte är ett fan eller medlem av. Och jag tycker inte heller att titeln känns särskilt snäll, när den skriker BOGUS, men det gör inte mindre att jag tycker att videon är väldigt stark och sann, för mig.

Men den väcker också mycket reaktioner, och frågan är ju väldigt stor, svår och komplex. Många föräldrar känner t.ex. att det varit en oerhörd lättnad för dem när deras barn äntligen fått en diagnos, att barnet då har fått hjälp och att barnet själv har förstått att det inte behöver ”vara som andra”. För lärare som bryr sig om sina elever är det också en lättnad när man t.ex. får förklarat för sig varför en viss elev beter sig på ett visst sätt och man kan då ge den eleven det stöd den behöver. Och självklart håller jag med om allt detta.

Men det jag inte håller med om är att dessa ”diagnoser” är en störning från det normala eller att det är något som är en ”sjukdom” som vanliga fysiska sjukdomar. Jag är övertygad om att så mycket av dessa diagnoser finns pga hur världen ser ut idag. Och jag är övertygad om att de som anses ”normala” som inte har en störning och har en förmåga att ”anpassa sig till samhället” har en minst lika stor störning som de/oss med diagnoserna, om man nu tycker att det finns något som är en störning.

Varför?
Många som har fått en diagnos, blivit tillsagda att de har någon slags störning, är människor som reagerar mot samhället, reagerar mot hur saker och ting händer runt omkring. Reagerar mot att man ska sitta stilla, reagerar mot att man ska lära sig massa saker i skolan, reagerar att man ska stå i ordnade led o.s.v.
Men vem är det som har bestämt att dessa människor behöver lära sig att anpassa sig till samhället, varför försöker vi inte anpassa samhället så att alla människor kan få vara så som de är istället?
Vad är det som är ”normalt” i att som barn sitta stilla under långa lektioner i skolan, lära sig saker bara för lärandets utan att det verkar ha någon verklighetsförankring, eller stå i led och anpassa sig om man ser att en annan väg går lika bra att ta?

Fler och fler barn får massa diagnoser nu för tiden, samtidigt blir det mer stress i samhället, människor bränner ut sig, orättvisorna blir större, klyftorna mellan fattiga och rika blir större, naturkatastroferna börjar hagla och vi är på väg i en klimatkatastrof. Samhället blir mer och mer omänskligt men ändå ser vi inte några samband mellan detta?

Själv har jag de rätta kriterierna för en Borderline personlighetsstörning, även kallat emotionellt instabil personlighetsstörning, och det har varit ett helvete många gånger. Saker har gjort så otroligt ont i mig och jag har inte velat finnas i den här världen för det är så mycket hemskt som händer överallt. Det var inte konstigt att jag tidigare oftast inte ville leva. Räddningen för mig var att börja agera, att börja fixa till världen och det som händer runt omkring mig.

Men motsatsen till mig då, människor som klarar av att se och höra allt som händer i världen, som bara bläddrar blad när de läser om naturkatastrofer, fokuserar på heminredning, ha en fin bil, materiella saker, väluppfostrade barn och bryr sig om sin familj men inte om resten av världen. Dessa människor som är norm och anses som de normala, för de kan anpassa sig i samhället. Varför får inte de också en diagnos, en störning. Om jag har en emotionellt INSTABIL personlighetsstörning, borde inte dom få en emotionellt AVSTÄNGD personlighetsstörning? För mig är det självklart. För mig är det ett långt större mysterium att människor inte reagerar/agerar, än att de gör det.

Men om man skulle komma ifrån det här med vi och dom, som det även blir nu när jag skriver, vilket jag vet att inte heller bidrar till något bättre. Vore det då inte skönare om vi insåg att alla bara är människor och att vi ALLA är olika personlighetstyper? En diagnos är något negativt laddat. Någonstans klingar det att det är en person med ett problem. Men tänk om det inte är det då? Tänk om det bara är så som den personen är? Och tänk om vi antingen kunde skippa det här med diagnoser, eller ge det även till dem som av någon (vet inte vem) anses normala.

Och tänk, om vi kunde anpassa samhället, göra världen mer balanserad, låta det finnas utrymme för tokiga, glada, spontana, uppfinningsrika och alla sorters människor, så att dessa människor fick vara där de faktiskt är meningen att de ska vara.

Jag tror inte ett dugg på att den traditionella skolan är till för alla, att det är bra för alla vuxna att ha ett 9-5 jobb o.s.v. Olika saker passar för olika människor. Jag mådde dåligt fram tills jag var 22 och helt plötsligt fick komma i ett sammanhang där jag fick använda hela min potential till att hjälpa andra människor. Fram tills den dagen hade jag varit ett spöke för jag var inte i ett forum som passade mig.
Det finns SÅ mycket kraft i så många av dessa människor som får alla dessa diagnoser, SÅ otroligt mycket vilja och förmåga att uträtta fantastiska saker. Men så länge vi gör allt vi kan för att försöka anpassa DEM till samhället istället för SAMHÄLLET till dem, så blir de istället ofta ett problem. Och det gör ont att se. För jag vet att vi kan rätta till det här bara vi vill.

Till sist en till video, lite längre, som INTE är gjort av scientologerna :) Som jag tycker är väldigt inspirerande och värd att se.

Allt gott,

Sophy

(dubbelklicka på filmen så du slipper se den ”beskuren”)



Livet är magiskt

Vårt flyt och flow bara fortsätter här och livet blir mer och mer som en saga. Tror aldrig jag har varit så här positiv och ju mer positiv jag är desto mer positiva saker händer. Det är helt fantastisk och som en saga, det jag önskar händer :)

Igår var vi ju på LEVA-galan, se inlägg nedan, där jag blev nominerad till en av tre Årets Eldsjäl 2010. Förra veckan var jag till Örebro på en konsulentträff inom bildningsförbundet NBV. Här fick jag en halvtimme där jag berättade dels om vårt visningpaket med filmen HOME och Heroes of Today och dels om min bakgrund som självskadeperson och hur detta hör ihop. Allihopa blev väldigt ivriga att börja använda sig av vårt verktyg och NBV kommer nu köpa ett paket var till alla deras 15 avdelningar. Trots att de skulle göra detta så var det en kvinna som direkt efter min dragning satte sig vid en dator och själv beställde tre ex av filmen. Och någon dag senare kom det en beställning på två extra paket från en lokalavdelning. Vi pratade även mer efteråt om öppningar för mig att komma ut och prata mer om dessa grejer.

Fantastiska människor var det och det var också en härlig känsla under den efterkommande middagen som serverades då det var en väldigt upplyftande stämning och alla skålade alkoholfritt. Tycker att sånt är väldigt skönt, att komma ifrån den här alkoholkulturen som ständigt knackar på dörren annars.

På kvällen, när jag tog tåget tillbaka, så skulle sedan allihopa se filmen HOME som kvällsaktivitet. Och så idag, när jag skulle gå och köpa lite vegansushi till mig och Magnus så kom jag ändå fram till restaurangen när jag upptäckte att jag glömt plånboken hemma. Så jag fick gå tillbaka, hämta den, och sen när jag kom tillbaka till sushistället så stod fantastiska Ann-Sofie, som hade bjudit in mig till Örebro, i kön. (vilken jag hade missat om jag inte glömt plånboken första gången :). Och hon berättade att människor hade suttit och gråtit när de sett filmen och att de blivit oerhört berörda och bara längtat efter att sätta igång att använda filmen och vårt paket. Vilket känns så himla kul! För filmen funkar liksom hos alla! Och någon hade även nämnt att den kanske skulle börja äta mindre kött nu, tjohoo! :)

Så förutom allt detta flow, och att vi varje dag är så tacksamma att Amatheus får gå på världens bästa dagis Lilla Ellen Key, och att allting bara går framåt framåt FRAMÅT med vårt projekt, så fick vi i fredags skriva på kontraktet på en lägenhet!!! I snart två månader har vi bott alla fyra personer i en etta på 28kvm. Vilket har funkat hur bra som helst och även här har jag varit positiv. Men det har ändå varit lite speciellt att man när klockan är efter läggdags för Amatheus, dvs runt kl.19, så är allt becksvart och tyst i lägenheten och en av oss får sitta i lilla klädskrubben och jobba, där vi även har kläder för fyra personer och all smutstvätt och vårt enda förråd, och den andra får sitta på toaletten :) Men även det har ju sin charm och det är rätt roliga kontraster det här med att bli Årets Eldsjäl, få ta Kungen i hand för Årets Miljöhjälte o.s.v. och så driver vi vårt projekt från toalettstol, ha ha.

MEN! Så har vi varit och kollat på lite andra lägenheter i Rissne, där vi vill bo för det är relativt nära både till Maxis skola i Sundbyberg och Amatheus dagis i Spånga, och vi står i en bostadskö där inom Förvaltaren. Flera lägenheter som vi har sett har inte varit så himla kul, men vi har tänkt att det skulle kunna vara en kompromiss ändå. Men vi har inte fått dem. Och sedan var det en lägenhet som var så himla fräsh och fin som vi tyckte om direkt men insåg att det skulle vara omöjligt att få. För det var flera före oss i kön som tackat ja. Och plus att vi är så otroligt kreditovänliga då vi inte haft någon fast inkomst sen jag vet inte när o.s.v. Men så fick vi reda på att vi nu ändå stod som nästa i kö (ingen aning vad som hänt med de andra). Så vi skrev ett brev till dem, berättade om allt vi gör, om våra paket vi säljer, vårt engagemang, Amatheus dagis i Spånga + att vi skickade med en bild på oss och Kungen och vår tidning – och tamtamtamtam…. Vi fick lägenheten! Och redan från den 1/12. Så nu blir det snart flytt igen och vi och barnen får lite mer space och vi kommer kunna rädda världen hur mycket till som helst!

Life is magic!

/Sophy



Mitt första gig tack vare ränderna

Vi har kommit i kontakt med bildningsförbundet NBV som på något sätt vill börja samarbeta. De har beställt ett visningspaket och kommer bl.a. visa HOME under deras konsultträff i Örebro den 10 november. Här har jag också precis blivit inbjuden att berätta om vårt arbete, och även om min resa från självskadebeteende till engagemang för planeten. Något som jag länge har velat börja prata om, men har prioriterat bort pga tidsbrist. Men då vårt flow bara verkar fortsätta så fixas det ju av sig själv nu :)


Min resa:
Jag har ca 200 synliga ärr på min kropp, som jag har åstadkommit själv. På vissa delar av min kropp ser jag ut lite som en zebra. Därav namnet zebrabarn, som jag förut brukade kalla såna som jag.

Under fem års tid skar jag mig själv för att det gjorde alldeles för ont att leva i den här världen. Allting jag tog in måste på något sätt få komma ut och att skära mig var ett av mina sätt att göra det på. Just då var det ett rent helvete, och ett beroende, men idag är jag väldigt tacksam för mina ärr och jag ser på dem med kärlek. Jag är väldigt glad för att jag är en öppen och kännande människa och jag är glad över att jag kände att jag inte passade in i världen, och att jag inte kunde kompromissa och gå med på de vanliga reglerna och normerna som fanns och finns. Jag är glad för att jag grät öppet och ärligt istället för att skratta falskt och osäkert.

Men just då tyckte jag inte om mig själv, för jag trodde att det var mig det var fel på. Jag hade inte fattat då det jag vet nu, att det är världen, samhället, systemet som är skevt och får människor att blöda och skada sig själva.

Jag har länge känt att jag ska börja komma ut och föreläsa om detta. Inte om ett självskadebeteende som ska medicineras och tystas ner och för att tvinga på dem som skadar sig själva att bli ”normala”, utan snarare för att få dem att förstå att det är dom som är dom normala. Eller åtminstone att dom är fantastiska som är så kännande människor så att dom är tvungna att skära sig själva, samtidigt som andra bara rusar på och låtsas och tror att världen är perfekt (eller skiter i att den inte är det).

Idag finns det undersökningar som pekar på att var femte tjej och var tioende kille i 9:an någon gång har skurit sig. Och jag vill få föräldrar och andra vuxna att förstå, att sättet vi lever på på allvar skadar våra barn och unga. Det självskadebeteende som så många unga är i idag är egentligen minimalt om man jämför med det kollektiva självskadebeteende som gemene man sysslar med, men som är helt accepterat: Vi håller på och sakta men säkert förintar vår egen existens på jorden. Vi konsumerar, käkar kött, åker på chartersemestrar och gör allt för att stilla våra egna kortsiktiga behov, trots att detta får katastrofala följder för planeten. Som gör att ofantligt många människor redan idag drabbas av naturkatastrofer till följd av klimatförändringar. Som, inom en inte alltför långtborta framtid, även kommer att drabba oss i väst. Som gör att Amatheus och andra barn i hans ålder kommer få käka naturkatastrofer som vardagsmat när de blir lite äldre. Och fortsätter graderna sen att stiga, vilket är ganska troligt om vi fortsätter som vi gör idag, så blir det rätt kört för oss människor.

När man är en öppen, kännande människa, som fler och fler barn och unga är idag, då gör det faktiskt ont att se och veta allt detta. Det gör ont att höra om barn som säljs som slavar till chokladindustrin (för att vi vill ha billig choklad på fredagskvällarna), att orangutangerna utrotas för att vi vill ha billig palmolja i våra produkter, det gör ont att höra om översvämningar i Pakistan, det gör ont att höra om massvält i Niger, hur människor blir misshandlade, mördade och våldtagna, hur kycklingar mals ner levande i köttkvarnar o.s.v. I mig gör det rent fysiskt ont i min egen kropp. För jag kan inte stänga av detta (och hoppas att jag aldrig nånsin kommer kunna det).

Svaret på detta är inte att inte låta barn och unga se allt detta, eller att lura dem till att tro att allt är perfekt. Det enda rätta svaret, som skulle göra det mindre smärtsamt för oss, är att göra något åt det. För det som gör ondast är inte att allt detta sker, utan den största smärtan kommer ifrån att det är så få människor i ens omgivning som gör något åt det.

Hur kan man då, som en öppen och kännande människa, vilja leva i den här världen? När så mycket orättvisor sker, men ändå bryr sig grannarna och de närmsta mer om heminredning, de senaste skvallret, de senaste prylarna. Som om tidningsrubrikerna bara är påhittade, som om människorna som drabbas inte är riktiga, eller viktiga.
Klart att man söker sig utanför detta. Eller klart att det gör så ont så man är tvungen att sätta sig där och skära sig själv tills paniken så småningom försvinner. Och klart att man som ung hatar sig själv, för det gör så ont och man passar inte in. Och ”varför kan jag inte vara som alla andra, jag är så värdelös, jag är värd all smärta, det är mitt eget fel, jag klarar inte av det här…” Och skärandet blir en ventil ut. För en liten stund flyttas fokus och man glömmer resten av världen. För en liten stund tystnar paniken, och skriken från alla människor som så desperat behöver vår hjälp men som vi inte ger fastän vi kan.

Har man kraften att skära sig själv, då har man hur mycket kraft som helst.
En människa räddade livet på mig när han i princip sa: ”Det är inte dig det är fel på, det är världen. Vad vill du göra åt det?” För mig upphörde mitt destruktiva beteende när jag äntligen fick en kanal där jag fick börja fixa till världen, börja reparera allt det som var trasigt. Allt det som jag visste att var fel men inte tidigare visste hur jag skulle laga.

Från att känna mig värdelös blev jag värdefull, jag blev en resurs. Det gjorde skillnad att jag fanns. För med all den kunskap jag hade, och med all den medkänsla jag bar med mig, så kunde jag verkligen förändra. Jag vet hur det är att leva i ett helvete och jag ville göra allt för att inte andra skulle behöva leva där. För när det gör ont i andra, gör det ont i mig. Något som är väldigt väldigt naturligt, i allra högsta grad helt normalt och ett väldigt sunt beteende.

/Sophy



Deppdag-Peppdag

Idag har varit en knäckdag, en deppdag, fast Magnus tycker det blev en peppdag på slutet. Och det är lätt att bli depp, fast nu känner jag mig också mer pepp än på flera dagar. Vill bara gå frammåt.

Vi har inga pengar. Vi har verkligen inga pengar, inte ens liiiite liiiite som Amatheus säger ibland när han vill ha lite till av nånting gott…. :) Vi har inte haft någon ordentlig inkomst på över ett år. Vi har gett allt och lånat och lånat och lånat av släkt och vänner för att kunna göra detta för att vi tror att det verkligen gör en skillnad. Nu kan vi inte låna mer och vi får inga ”riktiga” lån eftersom vi inte har några ”riktiga” jobb = sådana jobb som i dagsläget ger pengar men inte alltid en bättre värld.

För ca en månad sen var jag och Magnus på Arbetsförmedlingen i Södertälje för att skriva in mig. Tänkte i ett desperat försök att det kanske skulle gå att få in liiiite liiiite pengar därifrån under tiden, men man måste ju varit registrerad som arbetssökande i ett halvår för att få något stöd. Det lustiga var att jag inte ens fick skriva in mig ordentligt, för att det jag kan och jobbar med kräver utbildning på papper som jag inte har. Sånt som skribent, journalist, projektledare och konferencier som jag kan och är. Den enda utbildning jag har är högstadiet, två månader i gymnasiet innan jag försökte ta livet av mig och livets skola, vilket har givit och lärt mig enormt mycket, men inte enligt arbetsförmedlingen :) Så precis när jag står där och är lite halvknäckt över att inte få finnas som jag är så ringer Magnus telefon och han har ett långt samtal på engelska inne på arbetsförmedlingen. Det visades sig vara en av de högsta cheferna på Universal Pictures kontor i London som undrar om ”vår organisation” även har kontor i London och Australien eftersom de har önskemål att köra vår kampanj där också! Och det är ju detta som är det charmiga och vackra och fina i alltihopa och det är ofta så. Även när vi gjorde kampanjen på Åland, att människor tror att det är en stor organisation eller förening som ligger bakom det vi gör och vill göra, eftersom det vi gjort och vill är så pass avancerat. Men det är ju bara vi, två föräldrar som står på arbetsförmedlingen utan pengar :)

Men det är där vi VILL vara, det vi VILL göra. Det är på rätt nivå och det enda som känns som en tillräckligt hög nivå för varför satsa på något annat än det som verkligen verkligen gör en skillnad som är tillräcklig för alla miljontals barn som redan idag drabbas av klimatförändringar. Och även om det inte går, även om vi inte får ihop det, så ÄR det värt ALLT att försöka göra det. För jag VILL förändra världen och jag BEHÖVER göra det NU. Och egentligen har jag inget val, för det är det enda jag KAN göra. Jag kan om jag vill, jag vill så jag kan.

Så det som har varit den deppdag över att inte veta hur betala hyran, ha råd att ta pendeltåget in till Stockholm eller köpa all den fantastiska ekologiska veganska maten som Amatheus vill ha ÄR egentligen en peppdag. För vi lägger om strategin och ändrar och ändrar ända tills vi går i mål och vi SKA ta in de där sponsorerna så vi kan visa HOME i Globen den 1 september och vi SKA börja göra en helt fantastiskt inspirerande bubblande tidning nästa vecka och vi SKA göra 10:10 brett i Sverige och vi SKA satsa allt och skjuta allting annat åt sidan ett tag till.

För jag tror faktiskt fortfarande på en värld där allting är möjligt och jag tror på en värld där jag får finnas och för Amatheus skull ska jag göra liiiiite liiiiite och mycket till!