En blogg av Magnus och Sophy – Världen enligt oss


Vem ska anpassas?
januari 24, 2011, 8:42 e m
Filed under: Av Sophy, Barnpedagogik, Familjeliv, Hjältar, Självskadebeteende, Vara sig själv

Hittade en video på facebook idag som jag tyckte var fantastisk och grät av lättnad när jag såg.

(Vet inte hur man fixar just nu så att filmen blir mindre, så den får plats i bloggen, så det är bäst att dubbelklicka på den så man kommer till youtube så man slipper se den ”beskuren”)

Tydligen kommer den här videon på något sätt från Scientologerna, vilka jag verkligen inte är ett fan eller medlem av. Och jag tycker inte heller att titeln känns särskilt snäll, när den skriker BOGUS, men det gör inte mindre att jag tycker att videon är väldigt stark och sann, för mig.

Men den väcker också mycket reaktioner, och frågan är ju väldigt stor, svår och komplex. Många föräldrar känner t.ex. att det varit en oerhörd lättnad för dem när deras barn äntligen fått en diagnos, att barnet då har fått hjälp och att barnet själv har förstått att det inte behöver ”vara som andra”. För lärare som bryr sig om sina elever är det också en lättnad när man t.ex. får förklarat för sig varför en viss elev beter sig på ett visst sätt och man kan då ge den eleven det stöd den behöver. Och självklart håller jag med om allt detta.

Men det jag inte håller med om är att dessa ”diagnoser” är en störning från det normala eller att det är något som är en ”sjukdom” som vanliga fysiska sjukdomar. Jag är övertygad om att så mycket av dessa diagnoser finns pga hur världen ser ut idag. Och jag är övertygad om att de som anses ”normala” som inte har en störning och har en förmåga att ”anpassa sig till samhället” har en minst lika stor störning som de/oss med diagnoserna, om man nu tycker att det finns något som är en störning.

Varför?
Många som har fått en diagnos, blivit tillsagda att de har någon slags störning, är människor som reagerar mot samhället, reagerar mot hur saker och ting händer runt omkring. Reagerar mot att man ska sitta stilla, reagerar mot att man ska lära sig massa saker i skolan, reagerar att man ska stå i ordnade led o.s.v.
Men vem är det som har bestämt att dessa människor behöver lära sig att anpassa sig till samhället, varför försöker vi inte anpassa samhället så att alla människor kan få vara så som de är istället?
Vad är det som är ”normalt” i att som barn sitta stilla under långa lektioner i skolan, lära sig saker bara för lärandets utan att det verkar ha någon verklighetsförankring, eller stå i led och anpassa sig om man ser att en annan väg går lika bra att ta?

Fler och fler barn får massa diagnoser nu för tiden, samtidigt blir det mer stress i samhället, människor bränner ut sig, orättvisorna blir större, klyftorna mellan fattiga och rika blir större, naturkatastroferna börjar hagla och vi är på väg i en klimatkatastrof. Samhället blir mer och mer omänskligt men ändå ser vi inte några samband mellan detta?

Själv har jag de rätta kriterierna för en Borderline personlighetsstörning, även kallat emotionellt instabil personlighetsstörning, och det har varit ett helvete många gånger. Saker har gjort så otroligt ont i mig och jag har inte velat finnas i den här världen för det är så mycket hemskt som händer överallt. Det var inte konstigt att jag tidigare oftast inte ville leva. Räddningen för mig var att börja agera, att börja fixa till världen och det som händer runt omkring mig.

Men motsatsen till mig då, människor som klarar av att se och höra allt som händer i världen, som bara bläddrar blad när de läser om naturkatastrofer, fokuserar på heminredning, ha en fin bil, materiella saker, väluppfostrade barn och bryr sig om sin familj men inte om resten av världen. Dessa människor som är norm och anses som de normala, för de kan anpassa sig i samhället. Varför får inte de också en diagnos, en störning. Om jag har en emotionellt INSTABIL personlighetsstörning, borde inte dom få en emotionellt AVSTÄNGD personlighetsstörning? För mig är det självklart. För mig är det ett långt större mysterium att människor inte reagerar/agerar, än att de gör det.

Men om man skulle komma ifrån det här med vi och dom, som det även blir nu när jag skriver, vilket jag vet att inte heller bidrar till något bättre. Vore det då inte skönare om vi insåg att alla bara är människor och att vi ALLA är olika personlighetstyper? En diagnos är något negativt laddat. Någonstans klingar det att det är en person med ett problem. Men tänk om det inte är det då? Tänk om det bara är så som den personen är? Och tänk om vi antingen kunde skippa det här med diagnoser, eller ge det även till dem som av någon (vet inte vem) anses normala.

Och tänk, om vi kunde anpassa samhället, göra världen mer balanserad, låta det finnas utrymme för tokiga, glada, spontana, uppfinningsrika och alla sorters människor, så att dessa människor fick vara där de faktiskt är meningen att de ska vara.

Jag tror inte ett dugg på att den traditionella skolan är till för alla, att det är bra för alla vuxna att ha ett 9-5 jobb o.s.v. Olika saker passar för olika människor. Jag mådde dåligt fram tills jag var 22 och helt plötsligt fick komma i ett sammanhang där jag fick använda hela min potential till att hjälpa andra människor. Fram tills den dagen hade jag varit ett spöke för jag var inte i ett forum som passade mig.
Det finns SÅ mycket kraft i så många av dessa människor som får alla dessa diagnoser, SÅ otroligt mycket vilja och förmåga att uträtta fantastiska saker. Men så länge vi gör allt vi kan för att försöka anpassa DEM till samhället istället för SAMHÄLLET till dem, så blir de istället ofta ett problem. Och det gör ont att se. För jag vet att vi kan rätta till det här bara vi vill.

Till sist en till video, lite längre, som INTE är gjort av scientologerna :) Som jag tycker är väldigt inspirerande och värd att se.

Allt gott,

Sophy

(dubbelklicka på filmen så du slipper se den ”beskuren”)

Annonser


Ansvarsfulla människor
december 1, 2010, 8:51 f m
Filed under: Amatheus, Av Sophy, Barnpedagogik, klimatarbete, Klimatet, Världen

Idag är det en artikel om Jonas Paulsson, initiativtagaren till Köttfri måndag, i SvD. Läs här: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/driften-att-overleva-slog-till_5755947.svd

Artikeln handlar inte så mycket om just Köttfri måndag, som för övrigt är en fantastisk kampanj, utan mer om Jonas resa, från tillväxtälskande moderat till miljöpartist och ansvarsfull medmänniska. Och människor som han inspirerar mig väldigt mycket. För han är inte någon som är född skogsmulle eller hela sitt liv brytt sig om de här sakerna. Men när faktan väl kom på bordet så tog han in det och försökte få till en förändring. Istället för att stänga av och vända blad så tog han ansvar. Och det är inget han bara bryr sig om bakom stängda dörrar, han går aktivt ut och visar att han tar ställning. Och därigenom inspirerar andra att göra detsamma.

Ansvar är inte att att se till att ens barn har mat för dagen bara idag, eller se till att de kommer till skolan. Ansvar är att se till att barnen har en framtid på den här planeten. Och ansvar är verkligen inte att låta maten för dagen vara kött. Ansvar är att berätta att kött är något som allvarligt försämrar deras möjlighet att ha en framtid på den här planeten och sedan ansvarsfullt visa och ge andra, lika goda, alternativ och berätta att detta, detta är det bästa jag kan ge dig och därför är det det du får. Ansvar är att lära barnen medkänsla och att alla människor är lika mycket värda. Idag lever vi i Sverige inte så. Vi lever som att vi har rätt att göra och leva hur vi vill, oberoende av konsekvenserna det ger resten av människorna i världen.

Såklart kommer det direkt massa kommentarer på en sån här artikel. För det finns så många människor i Sverige som slåss för sitt liv (och BARA sitt eget liv) om att få fortsätta förneka och leva på som de alltid gjort. De vägrar att tänka/leva nytt och känner sig direkt hotade om man säger att deras sätt att leva inte är ett bra sätt att leva. Människor som ÄR sina prylar, ÄR sitt kött på tallriken. Och om vi tar det ifrån dem, vad har de då kvar?

I så många länder finns inte ens den här förnekelse diskussionen. Där är klimatförändringarna ett faktum och det handlar istället om ”vad ska vi göra åt det?” och ”hur skyddar vi oss mot dessa förändringarna med livet i behåll?”.

Jag är en väldigt positiv människa nu för tiden. Efter ett ”långt” liv i negativitet och destruktivitet så tror jag faktiskt nu att vi kommer att fixa det. Jag tror inte att det kommer bli lätt och jag tror att det kommer hända väldigt mycket jobbigt först, vilket gör väldigt ont att se för jag vet att min 3-åring kommer att få uppleva det. Men av alla de positiva krafter jag träffar på i mitt arbete så är jag övertygad om att den här förändringen är på gång och att det kommer att gå. Jag ska banne mig se till att det går. Men jag säger också som Mattias Klum, världskänd naturfotograf för National Geographic, som förra veckan under ett seminarium sa något i stil med detta: ”Jag kan vänta i veckor på djuren och att ta den perfekta bilden, då har jag ett fantastiskt tålamod. Men jag har faktiskt börjat tappa tålamodet med min egen art. Vi har vetat det här så länge nu och ändå agerar vi inte.”

Jag är stolt över att vara jag. Och jag är stolt över människor som Jonas Paulsson. Jag önskar önskar att jag kunde vara stolt över alla mina medmänniskor, men det kan jag inte. För mycket av det som människor gör gör väldigt ont. Och det skadar både mig, lilla Amatheus och så många människor på andra sidan jorden. Men jag vet att det inte skulle behöva vara så och jag vet att det går att förändra. Och det är min drivkraft och övertygelse. Jag vet att det går att förändra.

/Sophy



Mitt första gig tack vare ränderna

Vi har kommit i kontakt med bildningsförbundet NBV som på något sätt vill börja samarbeta. De har beställt ett visningspaket och kommer bl.a. visa HOME under deras konsultträff i Örebro den 10 november. Här har jag också precis blivit inbjuden att berätta om vårt arbete, och även om min resa från självskadebeteende till engagemang för planeten. Något som jag länge har velat börja prata om, men har prioriterat bort pga tidsbrist. Men då vårt flow bara verkar fortsätta så fixas det ju av sig själv nu :)


Min resa:
Jag har ca 200 synliga ärr på min kropp, som jag har åstadkommit själv. På vissa delar av min kropp ser jag ut lite som en zebra. Därav namnet zebrabarn, som jag förut brukade kalla såna som jag.

Under fem års tid skar jag mig själv för att det gjorde alldeles för ont att leva i den här världen. Allting jag tog in måste på något sätt få komma ut och att skära mig var ett av mina sätt att göra det på. Just då var det ett rent helvete, och ett beroende, men idag är jag väldigt tacksam för mina ärr och jag ser på dem med kärlek. Jag är väldigt glad för att jag är en öppen och kännande människa och jag är glad över att jag kände att jag inte passade in i världen, och att jag inte kunde kompromissa och gå med på de vanliga reglerna och normerna som fanns och finns. Jag är glad för att jag grät öppet och ärligt istället för att skratta falskt och osäkert.

Men just då tyckte jag inte om mig själv, för jag trodde att det var mig det var fel på. Jag hade inte fattat då det jag vet nu, att det är världen, samhället, systemet som är skevt och får människor att blöda och skada sig själva.

Jag har länge känt att jag ska börja komma ut och föreläsa om detta. Inte om ett självskadebeteende som ska medicineras och tystas ner och för att tvinga på dem som skadar sig själva att bli ”normala”, utan snarare för att få dem att förstå att det är dom som är dom normala. Eller åtminstone att dom är fantastiska som är så kännande människor så att dom är tvungna att skära sig själva, samtidigt som andra bara rusar på och låtsas och tror att världen är perfekt (eller skiter i att den inte är det).

Idag finns det undersökningar som pekar på att var femte tjej och var tioende kille i 9:an någon gång har skurit sig. Och jag vill få föräldrar och andra vuxna att förstå, att sättet vi lever på på allvar skadar våra barn och unga. Det självskadebeteende som så många unga är i idag är egentligen minimalt om man jämför med det kollektiva självskadebeteende som gemene man sysslar med, men som är helt accepterat: Vi håller på och sakta men säkert förintar vår egen existens på jorden. Vi konsumerar, käkar kött, åker på chartersemestrar och gör allt för att stilla våra egna kortsiktiga behov, trots att detta får katastrofala följder för planeten. Som gör att ofantligt många människor redan idag drabbas av naturkatastrofer till följd av klimatförändringar. Som, inom en inte alltför långtborta framtid, även kommer att drabba oss i väst. Som gör att Amatheus och andra barn i hans ålder kommer få käka naturkatastrofer som vardagsmat när de blir lite äldre. Och fortsätter graderna sen att stiga, vilket är ganska troligt om vi fortsätter som vi gör idag, så blir det rätt kört för oss människor.

När man är en öppen, kännande människa, som fler och fler barn och unga är idag, då gör det faktiskt ont att se och veta allt detta. Det gör ont att höra om barn som säljs som slavar till chokladindustrin (för att vi vill ha billig choklad på fredagskvällarna), att orangutangerna utrotas för att vi vill ha billig palmolja i våra produkter, det gör ont att höra om översvämningar i Pakistan, det gör ont att höra om massvält i Niger, hur människor blir misshandlade, mördade och våldtagna, hur kycklingar mals ner levande i köttkvarnar o.s.v. I mig gör det rent fysiskt ont i min egen kropp. För jag kan inte stänga av detta (och hoppas att jag aldrig nånsin kommer kunna det).

Svaret på detta är inte att inte låta barn och unga se allt detta, eller att lura dem till att tro att allt är perfekt. Det enda rätta svaret, som skulle göra det mindre smärtsamt för oss, är att göra något åt det. För det som gör ondast är inte att allt detta sker, utan den största smärtan kommer ifrån att det är så få människor i ens omgivning som gör något åt det.

Hur kan man då, som en öppen och kännande människa, vilja leva i den här världen? När så mycket orättvisor sker, men ändå bryr sig grannarna och de närmsta mer om heminredning, de senaste skvallret, de senaste prylarna. Som om tidningsrubrikerna bara är påhittade, som om människorna som drabbas inte är riktiga, eller viktiga.
Klart att man söker sig utanför detta. Eller klart att det gör så ont så man är tvungen att sätta sig där och skära sig själv tills paniken så småningom försvinner. Och klart att man som ung hatar sig själv, för det gör så ont och man passar inte in. Och ”varför kan jag inte vara som alla andra, jag är så värdelös, jag är värd all smärta, det är mitt eget fel, jag klarar inte av det här…” Och skärandet blir en ventil ut. För en liten stund flyttas fokus och man glömmer resten av världen. För en liten stund tystnar paniken, och skriken från alla människor som så desperat behöver vår hjälp men som vi inte ger fastän vi kan.

Har man kraften att skära sig själv, då har man hur mycket kraft som helst.
En människa räddade livet på mig när han i princip sa: ”Det är inte dig det är fel på, det är världen. Vad vill du göra åt det?” För mig upphörde mitt destruktiva beteende när jag äntligen fick en kanal där jag fick börja fixa till världen, börja reparera allt det som var trasigt. Allt det som jag visste att var fel men inte tidigare visste hur jag skulle laga.

Från att känna mig värdelös blev jag värdefull, jag blev en resurs. Det gjorde skillnad att jag fanns. För med all den kunskap jag hade, och med all den medkänsla jag bar med mig, så kunde jag verkligen förändra. Jag vet hur det är att leva i ett helvete och jag ville göra allt för att inte andra skulle behöva leva där. För när det gör ont i andra, gör det ont i mig. Något som är väldigt väldigt naturligt, i allra högsta grad helt normalt och ett väldigt sunt beteende.

/Sophy



Äventyret fortsätter

Det har hänt så mycket de senaste veckorna så vi hinner inte med att berätta om allt. Så här kommer en liten uppdatering.

Igår var vi på Ulriksdals Slott och fick ta emot diplom för Årets Miljöhjälte som vi blivit tilldelade av Världsnaturfonden WWF och MinPlanet.se. Diplomet fick vi väldigt högtidligt ta emot av Sveriges Kung :) Vi blev väldigt överraskade när vi fick veta det för en vecka sedan, men vi har varit i ett sånt flow på senaste så det kändes samtidigt väldigt naturligt. Men det var ju särskilt roligt för Amatheus och Maxi att stå där och skaka hand med Kungen. Särskilt kul för Maxi tror jag som stolt kan berätta i skolan att han har fått ett pris av Kungen för att han har gjort något bra. Att det liksom lönar sig att vara schysst mot världen. Amatheus frågade Magnus rätt högt när kungen var en halv meter ifrån ”Vem är det som är Kungen?” :) Amatheus och Maxi räckte dessutom över filmen HOME och vårt magasin Heroes of Today till honom.

Annat som hänt är att vi blivit intervjuade av båda tidningarna på Åland, Södertäljeposten och fantastiska tidningen ETC. På fredag blir vi intervjuade i LT. Tidigare var ju också Magnus med i Klotet i P1 där de även intervjuade Yann Arthus-Bertrand, skaparen av HOME, som verkligen berömde oss och vårt projekt, vilket känns extremt kul. Förra söndagen (10/10/10) var jag konferencier tillsammans med fantastiska Samuel Jarrick, från Klimataktion, på Sergels Torg hela dagen, då det var världens största globala manifestation någonsin. Över 7000 aktiviteter och evenemang i 188 länder firade och skapade hållbara lösningar för klimatet och världen.

Vi håller på och inleder ett gäng spännande samarbeten med olika aktörer och beställningarna tickar in. Idag var det en aktör som ringde Magnus och ville köpa 100 HOME och 100 Heroes of Today och ge till alla i sitt ”nätverk”. Än så länge är det dock mest filmen som säljs, magasinet går det lite trögare med, men vi har fortfarande inte kommit igång riktigt ordentligt med säljet, då det är lite smått kaotiskt på hemmaplan. Amatheus kom in på världens fantastiskaste waldorf-dagis i Spånga, så därför bestämde vi oss snabbt för att flytta hit i krokarna. Vilket gör att det just nu är inskolning på dagis, där någon av oss måste vara med varje dag, de senaste en och en halv veckorna. Och det lär antagligen pågå även nästa vecka för att göra det lugnt och bra för honom. Allt detta gör också att vi just nu bor 4 personer i en etta på 28 kvm i Sundbyberg. Här bor, jobbar och sover vi. När det är läggdags för Amatheus vid 7-tiden betyder det att man oftast får sitta i ”garderoben” eller på toaletten och arbeta. Men med tanke på hur många människor som lever på mindre yta och med 100 gånger sämre standard än detta, så funkar det ändå bra för oss. Det som tar stryk är dock tiden och utrymmet till att arbeta. Så just nu söker vi lite större lägenhet + att vi ska flytta ut ur Järna-lägenheten till den sista oktober. Dessutom pluggar jag heltid på distans, vilket jag börjat inse att inte är så hållbart just nu :) Vilket även kroppen känner av, då jag varit uppe sen tre i natt med så mycket magkatarr-ont så jag suttit på toaletten och spytt och varit sängliggande hela dagen.

Men trots allt detta kaos så känns livet bättre och mer positivt än någonsin och vi har mer flow än på väldigt länge. Vi har en utmärkelse av WWf i ryggen, vi bor i Stockholm och kan spontanträffa människor och gå på möten, utan att behöva sitta på pendeltåget en timme och Amatheus dagis är det vackraste av allt och jag är så lycklig ända in i hjärtat för att han får gå där. Vi har en och en halv månad på oss tills vi ska betala trycket för tidningen. Och med lite jävlaranamma och lite hjälp från alla som tycker om filmen och tidningen så ska det allt gå!

/Sophy



Amatheus vegankost väcker reaktioner
oktober 7, 2010, 8:58 f m
Filed under: Amatheus, Av Sophy, Barnpedagogik, Djuren, Djurrätt, Familjeliv, Klimatet, Veganmat

Det väcker reaktioner att Amatheus är tre år och vegan. Vilket jag är så oerhört stolt över att han har varit ända sen födseln. Blir tacksam varje gång jag kommer på det. Plus att han även äter till 90 % ekologiskt. Men förstår att människor reagerar eftersom man inte hör om så många barn som är det, även om det är vanligare än man tror.

Elin på MinPlanet.se fick ett mail från en läkare:

Hej!

Har du funderat på om det är bra att en treåring är vegan? Får han i sig alla de näringsämnen i tillräcklig mängd som han behöver för sin utveckling? Utan att käka kosttillskott? Har föräldrarna den specialkunskap som behövs för att ge ett litet barn det han behöver? Har de talat med nutritionister och dietister och räknat ut ordentligt?

Detta blev mitt svar:

Hej,

Tack för omtanken. Jag har själv varit vegan i nästan tio år och har bra koll på vad man behöver få i sig. Både Amatheus och vi äter kosttillskott för det som det kan vara svårt att annars få i sig när man är vegan. Vi har koll på att han får i sig rätt mängd. Även pratat med kostrådgivare och barnmorska om detta. Många personer som är veganer eller vegetarianer har ofta bra koll på att de och deras barn får i sig en näringsrik kost. ”Bland-ätare” tänker ibland att det är självklart att de alltid får i sig allt det de behöver, vilket inte alls är självklart.

Det finns många uppgifter som pekar på att kött inte heller är bra för små barn. (Dessutom rekomenderar ju Världscancerfonden att vi inte konsumerar några charketuriprodukter alls.) Och vi anser att Amatheus ska få välja själv när han blir äldre om han vill äta kött. Eftersom kött (och mjölk)produktionen är ett av de största hoten mot klimatet och hans egen framtid. Det skapar även väldigt mycket lidande för både djur och människor redan idag. Något vi inte vill att han ska behöva ha på sitt samvete. Samt för hans hälsas skull. I Sverige finns det idag fullgoda alternativ för människor att klara sig på vegetarisk eller vegankost vilket vi anser är ett väldigt ansvarsfullt val, både för Amatheus och planeten vi alla bor på.

För att citera en av de stora:

”Ingenting kommer att gynna den mänskliga hälsan och öka chansen för överlevnad på Jorden lika mycket som evolutionen till en vegetarisk diet.” – Albert Einstein

Hoppas detta kunde lugna din oro.

De vänligaste hälsningarna,

Sophy – Stolt mamma till Amatheus som älskar mat :)

Apropå ämnet, här hittade jag intervju på MinPlanet.se med fantastiska Jonas Paulsson om Köttfri måndag: http://www.minplanet.se/index.php?option=com_content&view=article&id=1486:wwf-gillar-koettfria-mandagar&catid=2:miljoenyheter&Itemid=14

/Sophy



”Jo Amatheus, det finns dom som äter RIKTIGA djur”
maj 10, 2010, 6:59 e m
Filed under: Amatheus, Av Sophy, Barnpedagogik, Djuren, Djurrätt, Familjeliv, Klimatet, Veganmat

Det är så bakvänt. Amatheus är vegan sedan han föddes. Han har den kost som skapar minst lidande. För djuren, för naturen, för jorden, för människorna. Att äta kött och mjölk står för oerhört stora utsläpp och är något som faktiskt sabbar hans framtid på jorden. Inte bara om han själv skulle äta det, utan ju faktiskt alla som äter kött bidrar ju till att minska hans förutsättningar att få en ljus framtid. Vi bor liksom på samma jord.

Så, Amatheus kost är den som INTE skapar lidande. Ändå är det han som är undantaget och för honom som jag måste berätta för, när han är oskyldiga tre år, att det finns de människor som äter djuren, som äter hans kompisar. Han kom hem idag och sa att dom andra fick fisk och kyckling på dagis. Och jag blir då tvungen att förklara att vi äter inte det, för vi vill att djuren ska få ha det bra och vara glada, och om man äter upp djuren så blir dom ledsna. För djuren är ju våra kompisar.

Då svarar Amatheus: Men det är inte RIKTIGA djur.
Och hjärtat blöder när han säger så. För hur förklarar man för en tre-åring att världen inte är så vacker som han tror. Det är så självklart att det i hans värld inte kan vara RIKTIGA djur. Man kan ju inte ÄTA djur. Hur skulle man kunna äta djur, som är så snälla, så roliga att vara med, som har liv och känslor precis som en själv. Och jag har inget riktigt svar till honom. Förutom att säga att det ÄR riktiga djur och att det är det som är så knasigt. Men att barnen som äter det inte förstår det… Eller snarare att deras föräldrar inte förstår det… För det är ju inte de små 1-2-3-åringarnas fel. Hur skulle det kunna vara deras fel?

Ofta säger människor något i stil med, men låt barnen få bestämma när dom blir så gamla så dom kan bestämma det, om dom vill bli vegetarianer. Önskar att detta skulla ändras. Låt barnen, när dom blir så gamla så om kan bestämma det, om dom vill börja äta kött. Om dom vill att djurens liv ska spillas för deras smaklökars skull. Om dom vill äta kött som bidrar till så mycket skövling av regnskogen, så mycket växthusgaser som förstör deras framtid osv. Är inte detta mer ansvarsfullt?

Pratade med en vän om det här häromdagen, som blev vegetarian redan som barn. Att hon tidigare inte förstod att t.ex leverlåda och sånt kom från djuren, det var ju bara något man åt. Om hon hade vetat att djuren dödades för att hon skulle få äta det, så skulle hon inte ha gjort det. Undrar hur många som är ärliga med sina barn om det här. Hur många som förklarar för barnen att djuren blir fruktansvärt grymt behandlade, på ett sätt som man inte ens vill föreställa sig, och sedan dödade för att barnet, eller de vuxna, ska få äta den maten. Trots att det finns fullgoda alternativ och att vi inte BEHÖVER äta kött. Hur många vuxna är bekväma med att berätta hur det går till med djuren för barnen. Hur många är bekväma med att berätta att dom där söta kossorna eller fåren, blir brutalt dödade, för deras skull. Att t.ex de små nykläckta kycklingbebisarna blir levandes nermalda i köttkvarnar, samtidigt som man hör deras skrik. Om man inte är bekväm att berätta det för sina barn, är inte det ett tecken på att det är något med hela det här köttfrosseriet som inte är korrekt. Om man inte kan vara ärlig med  det och berätta var det faktiskt kommer ifrån. Eller om man själv inte ens vill veta hur det går till på de här ”köttfabrikerna”.

Det är liv. Djuren har liv. Och vi ”leker Gud” och tar de liven. Jag förstår förstår verkligen inte hur detta kan ske fortfarande 2010. Jag trodde att vi hade utvecklats mer än så. Att vi hade blivit smartare.

/Sophy



Barn gör inte som vi säger, dom gör som vi gör!
april 9, 2010, 5:56 e m
Filed under: Amatheus, Av Sophy, Barnpedagogik, Klimatet

Amatheus 3 år går på dagis sen ca en månad tillbaka. Det är ett kommunalt dagis här i Järna men vi försöker hitta plats på ett waldorf-dagis så fort som möjligt, eftersom det är så vi vill att han ska ha det. Mer naturligt och på barnens villkor. Var på besök till ett sådant igår och det var fantastiskt att se Amathues med djuren som fanns där. Han är helt makalös tillsammans med djur, han och Magnus. Det finns något magiskt över det hela och som att det inte finns något mer naturligt i hela världen än att umgås med djuren. Ingen rädsla eller separation över huvud taget. Dagiset var eko-byggt och inuti var i princip allt av trä. Inge plastleksaker av olja fyllda med kemikalier. Så vill jag att Amatheus ska få ha det på dagis.

I alla fall, vi var och hämtade honom båda två på hans nuvarande dagis idag, och när vi var där så uppstod det en konflikt mellan två små barn. Det ena barnet tog ett kramisdjur från det andra barnet. Den dagisfröken som var i närheten ”slet” då tillbaka det från barnet samtidigt som hon säger argt, man får inte ta saker från andra..! Så det hon gör är att hon säger att det är fel att ta, samtidigt som hon själv tar. Något som gör ett litet 1-2-årigt barn väldigt förvirrat. Och så gör vi vuxna väldigt mycket. Vi säger en sak, men gör det motsatta.

Och detta är ju något som går igenom så mycket. Vi säger att barnen ska ta hand om och vara snälla mot varandra, samtidigt ser dom hur vuxna bråkar med varandra och hör om krig och våld. Vi säger att man ska reda upp och ta ansvar för det man själv har ställt till med, ändå vill vi inte ta ansvar för den klimatkris och situation världen befinner sig i, den vill vi låta barnen och deras barn städa upp. Vi lär också barnen att alltid säga tack när man får något och att gärna ge/göra något snällt tillbaka. Ändå får vi vuxna allt från den här fantastiska planeten, vi tar och tar och tar men säger väldigt sällan tack eller ger gott tillbaka.

Barn ser det här. Barn är så tusenfalt mycket klipskare och seende än vad vi tror. Och framförallt är de öppna och medkännande människor. Dom känner av hur världen mår och det som gör ont i världen gör ofta ont i dem, även om du och jag inte alltid ser det. De snällaste vi kan göra mot våra barn är att gör världen till en balanserad och frisk värld. Så att dom kan fortsätta vara lika öppna och medkännande och ALDRIG bli tvungna att stänga av sig som alla oss andra, vuxna, som bara stänger, bläddrar blad och stänger av TVn när där visas för mycket orättvisor, för mycket misshandel och för många klimatkatastrofscenarion. Vi vill ju leva våra liv ifred!

Det är en väldigt stor skillnad på att leva ifred (åtskilt, ostört och avstängt) och I FRED (en harmonisk värld).