En blogg av Magnus och Sophy – Världen enligt oss

Hittade en video på facebook idag som jag tyckte var fantastisk och grät av lättnad när jag såg.

(Vet inte hur man fixar just nu så att filmen blir mindre, så den får plats i bloggen, så det är bäst att dubbelklicka på den så man kommer till youtube så man slipper se den ”beskuren”)

Tydligen kommer den här videon på något sätt från Scientologerna, vilka jag verkligen inte är ett fan eller medlem av. Och jag tycker inte heller att titeln känns särskilt snäll, när den skriker BOGUS, men det gör inte mindre att jag tycker att videon är väldigt stark och sann, för mig.

Men den väcker också mycket reaktioner, och frågan är ju väldigt stor, svår och komplex. Många föräldrar känner t.ex. att det varit en oerhörd lättnad för dem när deras barn äntligen fått en diagnos, att barnet då har fått hjälp och att barnet själv har förstått att det inte behöver ”vara som andra”. För lärare som bryr sig om sina elever är det också en lättnad när man t.ex. får förklarat för sig varför en viss elev beter sig på ett visst sätt och man kan då ge den eleven det stöd den behöver. Och självklart håller jag med om allt detta.

Men det jag inte håller med om är att dessa ”diagnoser” är en störning från det normala eller att det är något som är en ”sjukdom” som vanliga fysiska sjukdomar. Jag är övertygad om att så mycket av dessa diagnoser finns pga hur världen ser ut idag. Och jag är övertygad om att de som anses ”normala” som inte har en störning och har en förmåga att ”anpassa sig till samhället” har en minst lika stor störning som de/oss med diagnoserna, om man nu tycker att det finns något som är en störning.

Varför?
Många som har fått en diagnos, blivit tillsagda att de har någon slags störning, är människor som reagerar mot samhället, reagerar mot hur saker och ting händer runt omkring. Reagerar mot att man ska sitta stilla, reagerar mot att man ska lära sig massa saker i skolan, reagerar att man ska stå i ordnade led o.s.v.
Men vem är det som har bestämt att dessa människor behöver lära sig att anpassa sig till samhället, varför försöker vi inte anpassa samhället så att alla människor kan få vara så som de är istället?
Vad är det som är ”normalt” i att som barn sitta stilla under långa lektioner i skolan, lära sig saker bara för lärandets utan att det verkar ha någon verklighetsförankring, eller stå i led och anpassa sig om man ser att en annan väg går lika bra att ta?

Fler och fler barn får massa diagnoser nu för tiden, samtidigt blir det mer stress i samhället, människor bränner ut sig, orättvisorna blir större, klyftorna mellan fattiga och rika blir större, naturkatastroferna börjar hagla och vi är på väg i en klimatkatastrof. Samhället blir mer och mer omänskligt men ändå ser vi inte några samband mellan detta?

Själv har jag de rätta kriterierna för en Borderline personlighetsstörning, även kallat emotionellt instabil personlighetsstörning, och det har varit ett helvete många gånger. Saker har gjort så otroligt ont i mig och jag har inte velat finnas i den här världen för det är så mycket hemskt som händer överallt. Det var inte konstigt att jag tidigare oftast inte ville leva. Räddningen för mig var att börja agera, att börja fixa till världen och det som händer runt omkring mig.

Men motsatsen till mig då, människor som klarar av att se och höra allt som händer i världen, som bara bläddrar blad när de läser om naturkatastrofer, fokuserar på heminredning, ha en fin bil, materiella saker, väluppfostrade barn och bryr sig om sin familj men inte om resten av världen. Dessa människor som är norm och anses som de normala, för de kan anpassa sig i samhället. Varför får inte de också en diagnos, en störning. Om jag har en emotionellt INSTABIL personlighetsstörning, borde inte dom få en emotionellt AVSTÄNGD personlighetsstörning? För mig är det självklart. För mig är det ett långt större mysterium att människor inte reagerar/agerar, än att de gör det.

Men om man skulle komma ifrån det här med vi och dom, som det även blir nu när jag skriver, vilket jag vet att inte heller bidrar till något bättre. Vore det då inte skönare om vi insåg att alla bara är människor och att vi ALLA är olika personlighetstyper? En diagnos är något negativt laddat. Någonstans klingar det att det är en person med ett problem. Men tänk om det inte är det då? Tänk om det bara är så som den personen är? Och tänk om vi antingen kunde skippa det här med diagnoser, eller ge det även till dem som av någon (vet inte vem) anses normala.

Och tänk, om vi kunde anpassa samhället, göra världen mer balanserad, låta det finnas utrymme för tokiga, glada, spontana, uppfinningsrika och alla sorters människor, så att dessa människor fick vara där de faktiskt är meningen att de ska vara.

Jag tror inte ett dugg på att den traditionella skolan är till för alla, att det är bra för alla vuxna att ha ett 9-5 jobb o.s.v. Olika saker passar för olika människor. Jag mådde dåligt fram tills jag var 22 och helt plötsligt fick komma i ett sammanhang där jag fick använda hela min potential till att hjälpa andra människor. Fram tills den dagen hade jag varit ett spöke för jag var inte i ett forum som passade mig.
Det finns SÅ mycket kraft i så många av dessa människor som får alla dessa diagnoser, SÅ otroligt mycket vilja och förmåga att uträtta fantastiska saker. Men så länge vi gör allt vi kan för att försöka anpassa DEM till samhället istället för SAMHÄLLET till dem, så blir de istället ofta ett problem. Och det gör ont att se. För jag vet att vi kan rätta till det här bara vi vill.

Till sist en till video, lite längre, som INTE är gjort av scientologerna :) Som jag tycker är väldigt inspirerande och värd att se.

Allt gott,

Sophy

(dubbelklicka på filmen så du slipper se den ”beskuren”)